Vad säger kamerabevakningslagen för företag och fastighetsägare?
Kameraövervakning har länge varit ett område med komplicerade regler och krav på tillstånd från myndigheter. Under 2025 förändrades spelreglerna ganska dramatiskt när tillståndsplikten avskaffades. Men det betyder inte att vem som helst kan sätta upp kameror hur som helst. Det är fortfarande viktigt att förstå lagen om kameraövervakning, eftersom regelverket ställer tydliga krav på dokumentation, information och intresseavvägning, och den som inte följer dem riskerar sanktionsavgifter.
Vad kamerabevakningslagen egentligen reglerar
Kamerabevakningslagen (2018:1200) styr hur kamerabevakning får användas i Sverige. Lagen gäller parallellt med GDPR, eftersom inspelat bildmaterial räknas som personuppgifter när identifierbara personer förekommer i materialet. Det innebär att den som bedriver kamerabevakning måste följa båda regelverken.
Lagen gäller inte för privat kamerabevakning i hemmet som enbart rör den egna hushållssfären. Den gäller däremot för alla företag, föreningar och organisationer som sätter upp kameror i sin verksamhet, oavsett om det handlar om en butik, ett kontor, ett lager eller ett bostadsområde.
Förändringarna som trädde i kraft 1 april 2025
Den viktigaste förändringen under 2025 är att tillståndsplikten till Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) avskaffades för de flesta verksamheter. Privata företag, butiker och organisationer behöver inte längre ansöka om tillstånd innan de sätter upp kameror. Tillståndsplikt kvarstår bara för aktörer som bedriver bevakning med rättslig grund i uppgift av allmänt intresse, vilket typiskt gäller myndigheter och offentlig verksamhet.
Det är viktigt att förstå vad avskaffandet inte innebär: det är inte en signal om att reglerna luckrats upp. IMY har tydligt kommunicerat att intresseavvägningen ska göras precis som tidigare, men att den nu dokumenteras och hanteras internt av den som bevakar, istället för att prövas i en tillståndsprocess.
Vad som fortfarande krävs: steg för steg
Att tillståndet försvunnit innebär ett ökat egenansvar. Den som sätter upp kameror måste själv säkerställa att bevakningen är laglig och dokumenterad.
- Identifiera syftet.
Kamerabevakning måste ha ett tydligt och berättigat ändamål, till exempel att förebygga stölder, inbrott eller skadegörelse. Syftet ska definieras skriftligt innan kamerorna monteras. - Genomför en intresseavvägning.
Bevakningsintresset måste väga tyngre än de bevakades integritetsintresse. Ju mer integritetskänslig miljön är, desto starkare skäl krävs. IMY tillhandahåller mallar för denna bedömning. - Kontrollera om konsekvensbedömning krävs.
Vid systematisk bevakning av allmän plats eller av grupper i beroendeställning, som anställda, elever eller patienter, kan en DPIA (Data Protection Impact Assessment) krävas. - Sätt upp informationsskyltar.
Kamerabevakade platser ska tydligt märkas ut. Skyltarna ska innehålla uppgifter om vem som ansvarar för bevakningen och var mer information finns. - Tillhandahåll fullständig information.
Utöver skyltarna ska mer detaljerad information finnas tillgänglig, till exempel på företagets webbplats, om ändamålet, den rättsliga grunden, lagringstiden och de registrerades rättigheter. - Begränsa lagringstiden.
Material får inte sparas längre än nödvändigt. Lagringstiden ska dokumenteras och motiveras. Automatisk radering bör implementeras. - Skydda materialet tekniskt.
Inspelat material är personuppgifter och måste skyddas mot obehörig åtkomst genom kryptering och behörighetsstyrning.
Situationer som kräver extra hänsyn
Reglerna är desamma oavsett verksamhet, men bedömningen av vad som är proportionerligt varierar kraftigt beroende på sammanhang.
- Arbetsplatser.
Arbetsgivare som vill kamerabevaka en arbetsplats måste förhandla med berörd fackorganisation enligt medbestämmandelagen (MBL) innan beslut fattas. Syftet får inte vara att kontrollera personalens arbetsinsats eller beteende, utan ska vara brottsförebyggande. - Skolor och vårdinrättningar.
Dessa räknas som miljöer med högt integritetsintresse. Kraven för att motivera bevakning är höga och en DPIA är i princip alltid nödvändig. - Bostads- och hyresfastigheter.
IMY har i flera ärenden konstaterat att kamerabevakning i miljöer där hyresgäster vistas kräver mycket starka skäl. Parkeringsplatser och trapphus i flerbostadshus är ofta inte tillräckligt motiverade om det inte finns konkret dokumentation om brottslighet. - Utomhusbevakning.
En kamera får inte riktas mot platser dit allmänheten har tillträde eller mot privata utrymmen som balkonger och fönster på grannfastigheter.
IMY behåller tillsynsansvaret och kan begära in dokumentation vid kontroller. Sanktionsavgifter kan drabba den som bevakar utan tillräcklig rättslig grund eller utan att uppfylla informationskraven. Den avgörande skillnaden mot tidigare är att ansvaret för att göra rätt nu ligger helt på den som bevakar, utan att en myndighet granskat och godkänt upplägget i förväg.
